Jag vet inte hur ja ska börja. Men jag tycker nog att ja kanske ska göra så ja kan få ur mig lite. För 10 år sedan så dog min fd i cancer. Det var väldigt jobbigt. Det var mycket som behövdes göras. Begravning prata med barnen hans. Sen försöka landa lite. Men det fick ja inte lov att göra. Ja blev beskylld för att det var ja so dödade honom. Jag satt där själv när han tog sitt sista andetag. 2 min innan ambulansen behagade komma. Sen hade dom olika sätt att få mig att förstå att ham var borta. Hm det visste jag redan. Kände mig inte trygg i hela situationen förrän hans lillebror kom. Då slappnade jag av lite. När jag sen kom till hans mamma och skulle tala om. Han hade inte varit död i mer än max 6 timmar så börjar hon prata begravning. Sen 12 timmar efter att han hade somnat in så ringde den kärringen å sa att det är bbara att gå vidare. Hur jävla känslo kall får man vara? Jag har inte gått vidare så. Jag kan inte sörja honom. Saknar honom så himla mycket fortfarande kommer alltid göra. Han var rolig väldigt gott hjärta.
Men ja ville bara försvinna. Första året så gick ja fram som en tornado. Sen träffade ja
Sonens pappa. Han straffade mig med att börja misshandla mig. Slog mig så idag har jag ofta huvudvärk. Sen hade jag även sonen i knät när han slog mig. Sen har han sagt flera ggr att han ska döda mig. Anmälde honom å flyttade från honom med hjälp av soc. Som inte gjorde så mycket för att hjälpa mig. Jag var väldigt svag å mådde väldigt dåligt. Gör än idag. Mår så dåligt så jag kan börja gråta när som. Jag är väldigt beskyddande mot sonen.

Är så svårt när man ska försöka att läsa för sig själv. Medans man ska försöka att hjälpa alla andra. Men det går väl.
Det har varit jobbigt å stormit hemma. Vill inte att någon annan ska ha det som ja har haft det. Vill så gärna försöka berätta om allt här.